{ INGEN MER FOGGY }
Dom har begravt henne vid äppelträdet vid Lucas & Kajsa som var hennes mor & far. 9½ år blev lilla Foggy och hennes mor och far nästan det dubbla.
Så nu finns inte lilla rara Foggy längre. Jag kollade igår vid graven som dom gjort så fint vid med ljus och allt.
Elwira undrade vad det var för något och visste knappt vad jag skulle svara men sa att det var en grav som moster M gjort fint vid och tänt ljus och lagt blommor där. Hon nöjde sig (för en gångs skull) med det svaret. Går ju inte säga att hunden Foggy ligger där under jorden, då skulle det bli väldigt snurrigt i vår lilla 3,5 åriga dotters boll. Inget döden prat här som hon inte skulle förstå helt än. Runt femårs är det väl ungefär mer "döden frågor" kommer vad jag förstått det som, om det inte kommer på tal tidigare.
Läst någonstans att vid nio till 12 års ålder förstår barnen innerbörden helt att när man när man är död så är man det för evigt och kommer inte tillbaka. Hoppas vi slipper prata döden på länge och att döden inte besöker oss mer på många, många år.
Dom här två bilderna tog jag nu i somras och blev tyvärr dom sista
nej vad ledsen jag blir sötaste Foggy, blir tårögd. SÅ ledsamt! kram
nää usch :-(
Min son har redan frågat mig vad som händer när ma blir jätte jätte gammal som han säger....
Fy så himla tragiskt och orättvist! Stackars hund och stackars matte.
Kram och ha en fortsatt fin söndagskväll!
Vad sorgligt! :(
När jag var i din dotters ålder så var det något som hade gjort att jag började fråga om döden, minns inte vad det var om det kanske var från tv eller något som gjorde att jag började fundera. I alla fall så frågade jag min pappa när han nattade mig en kväll om vad döden var. Pappa som inte är känd för att vara så pedagogisk förklarade att alla människor ska dö någon gång osv. Sen avslutar han med att säga "Pappa ska också dö snart." Min pappa var min stora idol när jag var liten, så jag blev ju helt knäckt och grinade en massa kvällar i rad, och sedan kopplade dom varför jag börjat med det, haha. Då var det inte så roligt, men sen när man blivit äldre så har jag rätt kul åt pappas fina förklaring på min fråga om döden, haha.
Vad långt det blev nu, förlåt för uppsatsen ;)
Du kan väl bara säga att hunden bor i himlen.där änglarna bor.
Nej fyyy vad tråkigt =(
Stackars lilla Foggy och framförallt din moster, att förlora ett djur och speciellt utan någon som helst mental förberedelse är tungt! Ni får vårda era minnen ömt och gå till hennes egen plats vid äppelträdet.
Svårt med döden och hur man förhåller sig gentemot sina barn, Irma har börjat prata lite smått om döden fast mer i stil med att hon lägger sig på golvet "nu är jag död" men det får väl komma successivt med den förståelsen, i 6-7årsåldern blir det väl oftast djupare resonemang och tankar som barnen vill ventilera...
Ha en fin måndag, stor kram!
Åh så ledsamt! :(
Kramar
Tråkigt!
varför inte tala om döden med barnet??
när våra barn var 2½ och 3½ omkom svärfar i en svår olycka och sedan dess (många år sedan) är döden ett återkommande samtalsämne hemma.
barn förstår mer än du tror och varför vänta till 9-12 år innan man talar om döden då har dom ju fått allt via kompisar o skola.
nä döden är en naturlig sak i livet och det skall man tala om.
vad svarar ni när hon frågar om hunden?? den är inte hemma??
nä våga tala om döden och allt därom så blir det natuligt.
bra bok att läsa är "Adjö herr muffins" finns på bibblan"
MY: Elwira träffar så mycket hundar därute på gården, finns ett hel flock så hon tänker liksom inte på om en saknas, hon hade inte heller några som helst "band" med denna hund och har heller inte frågat efter just Foggy, vart har jag skrivit det?
När vi var vid graven frågade hon bara vad det var för något.
Eftersom hon är så pass liten har hon svårt att förstå abstrakta förklaringar till just döden.
Men jag har inga som helst problem att prata om döden om hon själv skulle börja ta upp det och ställa frågor, men nu var det inte så fallet för oss!
Håller helt klart med dig att det är en naturlig sak och jag tycker det är superviktigt att prata om allt.
nej inte foggy! beklagar verkligen, hälsa marlene från mig att jag beklagar sorgen!! /Bea
Det är olika hur olika barn är mogna att förstå diskussionen om död. Vi förberedde EmmaLi mycket på att katten S skulle dö (hon var svårt sjuk) och eftersom vi hade möjligheten att få låta henne dö hemma (i min famn) så fick EmmaLi vara med. Hon skuttade runt i rummet och lekte och klappade lite på katten då och då.
Det kan tyckas vara lite makabert, men hur skulle vi annars kunna förklara att katten var borta? Nu fick hon se hur hon "somnade" (inte ett ord vi använde, vi sa att det bara var kroppen som var kvar, att lilla katten redan hade lämnat den).
I vissa åldrar är det lätt att bara vara naturlig med vissa saker. Jag tycker ni gjorde rätt som inte gjorde en stor grej av det just där vid graven, men om hon någon gång frågar tycker jag faktiskt inte ni ska försöka göra annat än sakligt förklara. Det är ju inget konstigt (om än så fruktansvärt sorgligt) och ju mer barnen får höra om döden ju lättare tror jag det blir att hantera den när den drabbar dom - för det gör den ju, förr eller senare :(
Krams!
ps. Glömde skriva, skäms på mig; så sorgligt med lilla hunden. Hoppas din moster är okej? Och personen som körde på hunden, det måste vara riktigt hemskt att vara "skyldig" till att hunden dog (jag menar INTE att chauffören är skyldig, jag vet ju inte hur det gick till, och oftast går det så fort sånt här. däremot kan jag ibland blir både arg och ledsen när jag ser hur fort bilar kör förbi t ex katter som sitter i på en trottoar i tättbebyggt område.