Hur ofta klagar man inte över tusentals små problem som oftast förstoras upp? Jag gör det nog rätt ofta, men om man inte har några "stora" problem så hittar man alltid de små. När man mår riktigt dåligt så struntar man totalt i allt man i vanliga fall skulle bry sig om- i varjefall gör jag det.
Men när man mår bra och livet rullar på,det är då man kan hitta små fel här och var och klagar över mindre stora problem.
Jag vet att jag kan vara ganska ytlig, för mig betyder utseendet mycket både fysiskt och psykiskt, jag mår mindre bra om jag inte kan se ut och klä mig som jag vill, för genom utseendet kan jag leva ut min personlighet.
Och när man har dagar då exempelvis håret känns risigt och trist och ut växten gror, ja då blir hela min mentala känsla rubbad och jag blir sur och trist. Då fungerar inga positiva tankar fast jag vet att det är vardags problem, eller om det kan kallas problem, för hur identifierar man problem?
Jag vet med mig att jag är som jag är och att jag många gångar är ytlig men försöker alltid tänka att jag vet att det finns människor som har riktiga bekymmer, är sjuka och mår dåligt.

Häromdagen fick jag reda på att ett par släktingar till oss, ett par vars fru har fått stroke och nyligen när det var hennes födelsedag så var hennes man var och hälsade på  henne på sjukhuset. Hon kan inte röra hela vänster sida av kroppen! Livet har förändrats totalt för henne och sin man,deras barn och barnbarn.

Som mamma sa "livet ska inte kastas bort"